Dimman håller sitt grepp om hösten den gör det helt tyst måhända
disigt grått och en aning trist ingen sol man kan se men kan man känna?
Att efter dimman så sakta skingras undan solen lyser sen i dimmans bleka bortavaro den bli bara ett minne.
Hösten är när allt finner på något sätt en ro en väntan på vintern, med sommaren dock kvar i vårt sinne.
Dimman må ändå kännas så grå och trist, visst är det så men ändå när dimman inte längre består vi ser dessa klara höstfärger både på träd och på marken och med den insikten dimman har sin plats att fylla nu för sen när den skingrat allt det vackra träder då fram på nytt. Vi finner en gjädje i vädrets olika skeenden vi kan se fram emot nåt nytt men ändå bekant. Men lika väl alltid vi kan finna det vi söker i allt, gäller bara att öppna våra sinnen och våga ta in, naturen är fin vi är en del av den inte helt oviktig men inte heller ska det vara helt dominerande. Vi måste förstå vi är en liten del av allt detta.
Vi gör oss till en alltför stor plats. Vilket kostar naruren för mycket. Vi måste inse att allt håller ihop en del kan inte springa och roffa åt sig allt. För då faller allt mer än löven i parken för då faller allt hårt till marken.
Vi lever på en lånad planet med dess rika natur vi är enbart en liten del, men vi gör nu så väldigt mycket fel.
Det är inte dimman nu vi ser som egentligen är så trist och grå det trista är vår oförmåga till vilja att förstå.
Det bero på oss nu vilken väg ska vi gå, tåget är på väg att gå för att två graders målet ska gå att nå!
Det så fel att vi som är en liten del förstör helheten runtom oss, men hoppet finns att miljötoppmöten fortsättningsvis slutar vara en ankdamm.Det behövs om sanningen ska fram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar