Ibland känns det som man bara famlar omkring.
Att livet erbjuder mycket men jag är inte där.
Ibland känns det som marken sviktar under mina värkande fötter.
Att jag bara lever men ändå inte lever på riktigt.
Jag saknar någon speciell att få dela livet med att få vara med, att få känna med.
Jag känner ibland som att jag närsomhelst ska ramla ner i ett stort svart hål.
Men jag vill inte falla ner i hålet ännu.
Därför skriver jag vidare och vidare.
Även om det just nu inte är nåt vidare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar